Konsten att se möjligheterna

Att vara naturfotograf är ett kall. Jag tror det. När jag som femtonåring satt vid min fars sida och höll i min första systemkamera, då var det givet vad jag skulle bli här i livet. Jag skulle bli naturfotograf - och jag skulle även ha det som yrke. Detta var 1979.

Fyra år senare var jag professionell, och hade 5000 kronor i årsinkomst...

All tillgänglig logik och statistik var entydig - jag var en dåraktig tonåring helt utan verklighetsförankring. Naturfotograf är inget riktigt yrke, det är en rolig hobby. Tror min far sa något sådant, som svar på mitt något udda uttalande. Skaffa dig en bra utbildning Terje, du har ju läshuvud för det. Fortsatte min far och hade svårt att dölja sin oro.

Att han skulle få en son som skulle slänga bort hela sitt liv på något så onödigt och oviktigt...

Men, envis som enbart en tonåring kan vara, fortsatte jag med min linje här i livet. Började skicka bilder till tidningarna i Norge, ofta med massa stora ord i de medföljande breven. Detta var ju långt innan både datorer och internet, så jag fick lita till posten på gammalt vis. Svaren kunde dröja, ibland flera månader.

Några redaktörer var av den buffliga typen och kom med kraftfulla avvisningar, om att jag hade usla bilder och ingen rutin. Det var de redaktörerna som hade rätt! Bilderna var usla!

Andra redaktörer var mer försiktiga och gav mig fina förhoppningar, publicerade någon bild då och då. Men viktigast av allt var att de kanske såg början till något... Jag vet inte.

Blyg som jag var fortsatte jag min karriär med föreläsningar. Jag glömmer aldrig min första föreläsning inne i Nå i Hardanger... Hela bygden kom till min föreläsning, försenad var jag också. Bussarna hade blivit inställda på grund av en snölavin... Gissa vem som gick över snölavinen i mörkret, med diamagasin och projektor?

Föreläsningen gick bra, även om jag var så nervös att jag kunde ha gjort i byxorna...

Jag sökte medlemskap i Norske Naturfotograf/NN redan 1983. Kom givetvis inte med! Men de var trevliga och avvisade mig med det hoppfulla tillägget om att jag rekommenderades att söka igen - om några år...

Jag sökte redan året efter... Och blev medlem. 1984, fortfarande som tonåring. 20 år blev jag först tre månader senare.

För några veckor sedan var jag tillbaka i /NN, fast nu som föreläsare. Jag är inte längre medlem, gick ur 1996. Flyttade ju till Sverige, så det blev lite problematisk. Flera av medlemmarna som var närvarande under min föreläsning hade varit medlem under många år. När jag berättade att jag idag är 43 år gammal, blev jag inte trodd. Du som har varit med så länge Terje!

Under alla de år jag arbetat professionellt som naturfotograf har jag varit en sådan person som alltid vill se möjligheterna där inga möjligheter verkar finnas. Jag har alltid ställt höga krav till mig själv. Både i de ambitioner jag har när jag utvecklar mitt fotograferande och i de ambitioner jag har som företagare.

Det har varit tungt och hopplöst många gånger - men om man vill tillräckligt mycket och fokuserar på ett positivt tänkande, då går det att hitta lösningar.

Idag har jag fått en diger meritlista med många framgångar. Men man kan aldrig sätta sig ned och vara nöjd med det man åstadkommit. Då sker det plötsligt inget längre. Man måste hela tiden utveckla.

Bilderna måste bli bättre. Föreläsningarna måste bli bättre. Fotokurserna måste bli bättre. Marknadsföringen måste bli bättre. Ekonomin måste bli bättre. Den dagen jag inte längre ser möjligheterna att utveckla ännu mer, den dagen är det dags att sluta. Så enkelt är det.

Men tro inte att jag är en martyr, som älskar att göra allt onödigt tufft för mig här i livet. Jag håller på med det jag gör, för att jag älskar det mer än något annat. Sedan är jag ju dessutom gift med en fotograf, vilket gör att innebörden i det man gör har nått en större nivå. Tack Malin för att du alltid finns där! Älskar dig!

Tvi-tvi, ingenting är omöjligt! Som Gunde Svan en gång sa. Precis så är det.

Jag kommer aldrig sluta med att vara naturfotograf - även om allt skulle gå käpprätt åt helvete, så kommer jag att fortsätta med det jag gör. Jag kan ju inte göra något annat!

Det kanske var ett kall jag fick 1979 som femtonåring.