| |
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
Allt tar tid...
Av: Terje Hellesø
Ofta möts jag med förundran när jag visar fram mina bilder – att jag måste ha en sådan himla tur… Särskilt när jag visar fram mina djurbilder.
Men det är inte tur det handlar om – utan rikliga mängder med tid och ett oantastligt tålamod! Tålamodet att vänta in motiven, all planering som behövs för att bilderna ska kunna realiseras och kunskapen att välja rätt tillfällen.
Det viktigaste för en naturfotograf är tålamod. Bra bilder kommer inte av sig själva. Den kände amerikanske naturfotografen Thomas D Mangelsen säger så här: ”You just have to put down a little more time than the next guy!” Genom alla de år jag fotograferat har jag lärt mig att bra bilder aldrig kommer genom tur!
Ibland får jag höra att det är till nackdel att vara för noggrann. Att fotograferingen blir för välplanerad. Bilderna kan bli för perfekta, sägs det.
Vad är en bra bild? Hur blir en bra bild till? Av sig själv genom slumpen? Är det meningen att man ska springa runt med kameran och "knäppa” till höger och vänster? Chansa vilt och sedan slänga enorma mängder med dåliga och misslyckade bilder?
Den spontana känslan är givetvis viktig för bilden, perfektionism kan ofta leda till tråkiga och livlösa bilder. Men om bilden blir tråkig och livlös, är den då tillräckligt välplanerad?
Kvalitet uppnås genom tid och kunskap, inte genom slumpen. Det gäller konst likaväl som vetenskap. All den tid och planering jag lägger ned på mitt bildskapande handlar ju inte enbart om det tekniska – utan kanske ännu mer om det att kunna förmedla motivens uttryck i bilderna. Det unika i situationen, i motivet, i personligheten. Sedan sitter jag där lugnt och väl förberedd med kameran, och väntar in de gyllene ögonblicken som bilderna finns där. Och detta kräver tid – enorma mängder med tid!
Bilden ”Nysande hare” kom inte till av en slump, trots att jag i min vildaste fantasi inte kunde räkna ut innan att bilden skulle bli av… Haren hade jag följt under hela sommaren. Genom långvarig tät kontakt blev vi så småningom ”kompisar” och den fick namnet Krisse.
Jag lärde mig Krisses vanor, de egenheter hon hade som skilde henne från de andra harindividerna. Jag kunde hennes revir utantill, och till vilka tider på dygnet hon höll till på olika platser inom reviret. Jag kunde också läsa av hennes olika uttryck, jag visste innan hon skulle gäspa eller klia sig. Jag kunde se när hon var hungrig, och visste då också sedan innan vilka växter hon gillade bäst. Och givetvis var dessa växte inom reviret.
Med tiden fick jag också hennes förtroende och kunde sitta ganska nära och helt öppet utan att hon reagerade eller att jag störde hennes naturliga vanor. Hon visste att jag var där, men hade accepterat mig! Kom det däremot andra människor till reviret sprang hon iväg och gömde sig…
Bilden är från en sen kväll i en äng där Krisse ofta uppehöll sig. Det är sensommar, gräset har blivit högt och fröna kräver viss ansträngning att nå. Ofta fick hon resa upp sig på bakbenen för att komma åt ”godsakerna”… Kanske var det mycket frömjöl i luften när hon nosade sig fram mellan grästopparna – för helt plötsligt nös hon… Instinktivt tryckte jag av en motorserie med trådutlösaren.
Bilden på en nysande Krisse blev som en bonusbild, tack vare all den tid jag lagt ned under sommaren. Någon slump var det ju inte att jag var där, just när hon nös…
Bilden:
”Nysande hare” – 400mm, bländare 2.8 och 1/6 sekund, stativ.
|
|
|
|
|
|
