Hellesø Photography

Det störande strået

Av: Terje Hellesø

Egentligen är vi alla några hopplösa estetiska aristokrater, helt utan fotfäste i verkligheten. Den verklighet vi så envist försvarar och som vi i våra bilder så gärna vill visa. Antingen det nu är en synlig verklighet, eller något vi försvarar som äkta och verkliga känslor. Men vi har blivit så bra på att ljuga att vi även lurar oss själva.

I ett samhälle där vi mer och mer lägger vikten på utseendet, får inget komma med som sticker i våra ögon. Kompositionen ska vara ”perfekt”, ljuset ska vara ”fantastiskt” och motivet ska vara ”spännande”. Våra bilder får inte vara sämre än ”idealbilden”, eller så mycket annorlunda att vi inte har några hållpunkter när vi bedömer kvaliteten.

Men var finns utrymmet för de egna och fria tolkningarna?

I vårt samhälle pratas det dagligen om viktproblem, skönhetsoperationer och hårfrisyrer. I vår lilla naturfotomiljö pratas det om lutande horisonter, dåliga exponeringar, tråkigt ljus och störande strån…

Vi vet ju alla att naturen är vacker… Vi springer runt och letar efter ”spännande natur” som vi senare serverar på löpande band. Vi sorterar bort grått ljus, ösregn, gråsparv och mygg – i jakten på kvällsljus, morgondimma, jaktfalk och daggvåta trollsländor. Vi letar och vi finner…

Därefter börjar vi ”sminka” motivet; vi mäter ljuset med stor noggrannhet och vi låter ett avtonat gråfilter jämna ut oönskade kontraster. Stativet garanterar den bästa tydligheten och med fingret på avtryckaren väntar vi på ”det rätta ögonblicket”. Självklart är även utsnittet och kompositionen viktig – för att skönheten ska vara utan fula fläckar och störande strån… Det är ju viktigt att naturen ”ser bra ut”!

Men vilka är våra skönhetsideal?

I längden blir våra bilder ingen utmaning. De berättar alla samma historia. Det skulle bli som att läsa samma trevliga bok – en gång i veckan resten av livet! Förr eller senare blir du trött på boken – du kan den utantill. Några av oss tröttnar då på att läsa, medan andra byter till en ny bok. En bok som ställer högre krav.

För att förnya och utveckla det egna sinnet, måste man avvika från allmänhetens normer. Att våga vara sig själv och verkligen tro på att det är den enda riktiga vägen mot framgång.

Jag har i alla år varit medlem i en eller flera fotoklubbar och naturfotoföreningar. Min första fotoklubb, Bergen Kameraklubb, blev jag medlem i bara några månader efter att jag köpt min första systemkamera.

För mig handlar det inte om ett stort intresse av att se massa bilder. Jag är heller inte intresserad i fototävlingar. Det som intresserar mig är i första hand den sociala biten. Gott kaffe, intensiv miljö och inspirerande vänskap. Det räcker för mig! En större amatör än mig får man leta länge efter…

Som yrkesverksam naturfotograf och dessutom relativt känd inom naturfotomiljön är det ingen självklarhet att vara medlem i en vanlig fotoklubb. Något som jag fått erfara ett stort antal gånger. Ett flertal av de fotoklubbar jag varit medlem i genom åren har ofta ursäktat sig med att genomsnittsnivån inte varit tillräckligt hög. Eller i alla fall inte så hög att jag skulle få något större utbyte av att vara medlem. Men välkommen som föredragshållare var jag alltid…

Jag erkänner att jag många gånger känt mig smickrad över att få dessa mottagningar. Men jag får också en dålig smak i munnen. Varför vill jag vara medlem i en vanlig fotoklubb? Annat än att vara en inspirationskälla för andra…

Fotosidan, där jag varit medlem sedan oktober 2001, är inget undantag. Genom ett större antal mejl från olika medlemmar har jag blivit påmind om just dessa tankegånger. Jag bör nog förvänta mig att jag inte kommer få något större utbyte av kommentarerna till mina bilder: – Mina bilder är ju så bra! Många medlemmar har även avsiktligt låtit bli att kommentera mina bilder då de tror sig inte kunna tillföra något. – Men jag kan givetvis vara så vänlig att kommentera andras bilder! Bjuda på mig själv till andra…

Vad är det vi skäms över? I en öppen förening som ska tillvarata alla nivåer, är det väl inte meningen att genomsnittsnivån ska vara hög… Bara det finns gott kaffe och en bra miljö, så är väl det en bra nog orsak! Risken för att jag ska bli besviken är minimal… Jag blev inte medlem i en vanlig fotoklubb, eller på Fotosidan, för att leta efter störande strån…

Vad är förresten ”hög kvalitet”? Vem bestämmer vad som är bra? Många arbetar envist för att bli ännu bättre, men i vems ögon? Vad är det vi vill uppnå?

Några anstränger sig med att söka till elitmiljöer, eller att kanske skapa sig en egen elitmiljö, som exempelvis Naturfotograferna/N eller PhotoNatura. Där det ska satsas på bra bilder och ett högt genomsnitt. Där enbart det bästa är bra nog… Och enbart de bästa får vara med! Men är inte detta en miljö som bara är ännu bättre på att hitta störande strån?

Impulser till min egen fotografering kan alla miljöer ge, även den vanliga fotoklubben. Om jag söker efter impulser och inspiration till att berika min egen personliga bildvärld, behöver jag inte se en massa ”bra bilder”. En intressant historia, en kort kommentar eller en god kopp kaffe fungerar minst lika bra. Och inte minst en trevlig miljö. Om man trivs kan det inspirera till stordåd, trivs man inte spelar det ingen roll hur högt genomsnittet på bilderna är…

Den största inspirationen får man i en miljö där alla brinner av fantasi och kreativitet. Detta kan enbart ske om stämningen är öppen och hjärtlig. Där alla stöttar och motiverar varandra. Och där alla befinner sig på olika nivåer – och självklart accepterar detta.

Om den erfarne fotografen delar sina kunskaper till många mindre erfarna fotografer, kommer ekot från alla dessa vara mycket större tillbaks. Glöden hos en nybörjare kan ge mycket inspiration till den mer erfarne. Jag har varit aktiv fotokursledare i 22 år och talar av erfarenhet. Mina kursdeltagare har lärt mig mer, än jag har lärt dem…

Genom åren har det blivit många bilddiskussioner. Detta skulle man tro har gett mig mycket erfarenhet i att diskutera bilder. Men jag tycker bara det blir svårare och svårare att kommentera bilder. De kan ju bedömas på så många olika sätt och från så många infallsvinklar. Kravet om kvalitet är inte alltid det väsentliga. Det räcker att bilderna säger något, eller att fotografen har något att berätta med sina bilder.

Bilddiskussionerna har också väldigt lätt att bli stereotypa. Vi attackerar bilderna på samma sätt, och letar systematiskt efter alla de fel som bilderna har. Många gånger har jag faktiskt undrat om någon egentligen har sett bilderna. Jag har upplevt många bilddiskussioner där ambitionen har varit att vara analytisk och konstruktiv, men där det enda jag kommer ihåg från bilderna är lutande horisonter och störande strån…

Och här har vi väl den största risken med bilddiskussionerna; att vi alltid får serverat kritik som går ut på vad som är fel med bilderna. Tipsen du tar med dig från diskussionen handlar då om vad du bör undvika att göra – om dina bilder ska bli bra. Men bilddiskussioner som enbart handlar om det fysiska och materiella i bilderna skapar inte den nödvändiga grogrund fantasin behöver för den fortsatta utvecklingen. I stället kan det innebära att vi alla blir mer lika varandra. En bra bild som infriar allas förväntningar, skapar hundra kopior…

Om jag i alla givna situationer bara ser det andra ser, kan man påstå att jag i hög grad är representativ för vår kultur – och att jag är ett offer för den!

För många är bilddiskussionerna också ett sätt att framhäva sig själv. Några söker bekräftelse med att ta med sig bilder – enbart för att få en klapp på axeln. Andra söker bekräftelse med att vara extra kritisk till andras bilder. Finns det bilddiskussioner som helt saknar denna prestigekamp?

Det klassiska är ju att landskapsfotografen är extra kritisk till andras landskapsbilder och fågelfotografen extra kritisk till andras fågelbilder. Många sitter ju och bedömer andras bilder för att förändra bilderna till sina egna bilder. Eller just för att framhäva sin egen duktighet…

Jag kommer särskilt ihåg en situation på en kurs jag hade för några år sedan. Jag satt och bedömde en kursdeltagares bilder och var ofta väldigt hård i min kritik. Nästan varje bild blev ”obducerad” ner i minsta detalj. Efter en av mina kommentarer sade plötsligt kursdeltagaren: – Ja, men då hade ju bilden blivit som en av dina bilder Terje…!

Jag söker sällan efter bilder i traditionell mening. Jag letar inte efter den häftigaste stubben, den finaste stenen, den vackraste blomman eller den ovanligaste fågeln. En bra bild måste jag inte leta efter, den finns redan inom mig. Jag måste bara lära mig att se efter bilder på det bästa sättet. Det bästa sättet för mig! För att jag ska kunna fortsätta med att göra bilder med mina fingeravtryck.

Konsten är något som kommer inifrån människan – det finns ingen färdig konst att hämta från naturen!

Kan den traditionella bilddiskussionen lära fotografer att se bilder på detta sätt? Där vi kan lära oss, att det att göra bilder inte enbart handlar om att vara bra på att plocka bort störande detaljer? Är du en hysterisk pedant blir det till slut inget kvar av bilden… Du får tomma bilder utan motiv och utan känslor.

Att fotografera handlar om att fokusera; att hitta den rätta skärpan och arbeta fram det rätta skärpedjupet. Först därefter tar du fram kameran!

Den duktiga fotografen gör också alltid hela bilder. Där han som regissör klarar att skapa en helhetskänsla. Och en helhet uppnås inte med att plocka bort många detaljer, utan med att lägga till sina egna detaljer… En bild där man kan säga att alla detaljerna korsbefruktar varandra.

För att komma dit måste du ha något att berätta. Förutsättningarna är lika stora för alla – och alla har vi lika mycket att lära av varandra. Och i din historia kanske det finns plats för det störande strået…