Hellesø Photography

Nya bilder nya visioner

Av: Terje Hellesø

Jag har varit aktiv som naturfotograf i mer än 25 år. Under alla dessa år har jag fotograferat mycket – riktigt mycket! Det har varit landskapsbilder i det små och i det stora, konkreta och abstrakta, dokumentära och experimentella. Jag har fotograferat blommor i alla former och färger, närbilder långt in i makrovärlden och miljöbilder där blommorna utgör en del av en större helhet.

Med kameran har jag även sökt efter motiv lika ofta bland insekterna i ängen, som bland fåglarna uppe i luften. Många är också de tidiga gryningar och sena skymningar då jag smugit på skygga eller mindre skygga däggdjur – allt från små livliga igelkottar till stora majestätiska björnar. Kort sagt: Jag har hunnit med det mesta!

"Den tysta vägen”
Kilbo, Hälsingland 2005

"Tjäderskogen”
Skatberget, Hälsingland 2005

Med tiden har bildarkivet blivit riktigt stort, ungefär 180 000 bilder – och där hittar jag det mesta! Om jag sätter det lite på sin spets, så kan jag sluta fotografera med gott samvete för att sedan leva resten av livet på de bilder jag redan har! Om jag tänker motiviskt förstås…

Plockar jag fram olika motivexempel från arkivet blir det än mer tydligt att jag kan känna mig rätt heltäckande. Jag har redan 2 000 bilder på blåsippor, ungefär 1 000 bilder på trollsländor, runt 3 000 bilder på sångsvanar, mer än 9 000 bilder på skogsharar och minst 10 000 bilder på rinnande vatten i olika kombinationer med is! Jag behöver heller inte fortsätta med att fotografera vitsippa, maskros eller baldersbrå. Jag kan täcka in det mesta på flicksländor, olika spindlar och vanlig padda! Jag kan illustrera hela böcker med bilder på smålom, skärfläcka och fisktärna. Och varje gång jag ser älg, rådjur eller ekorre kan jag lugnt låta kameran vila.

Upprepa någonting enbart om du kan förbättra det – annars måste du gå vidare!
Ernst Haas

Men jag ger mig inte! Ständigt återvänder jag till dessa motiv och gör ännu fler bilder. Kan det vara så att jag fastnat i en återvändsgränd? Kan jag inte förstå att jag kan upplevas som tjatig? Eller är det så att jag inte ser några fler utvecklingsmöjligheter?

"Tjäderknäpp”
Hälsingland 2005

"Bruno”
Edsbyn, Hälsingland 2005

Om nu sanningen ska fram, så har jag faktiskt med jämna mellanrum upp genom åren, brottats med dessa frågor och tankegångar. Det har hänt att jag känt mig tjatig med mina bilder, och att jag bitvis haft svårt att se förnyelser eller utvecklingar i mitt fotograferande. Ibland när jag lagt där i myllan bland blåsipporna för tionde eller tjugonde gången, så har tanken kommit över mig: ”Jaha Terje, vad ska du hitta på denna gång?” Det har också hänt flera gånger, när jag suttit ute vid havet med den mest fantastiska solnedgången framför mig, att jag valt bort fotograferandet helt och hållet. ”Jag har ju redan så många solnedgångar på bild!”

Det rätta ögonblicket inträffar när man kan se saker på ett nytt sätt.

Jag vet att jag tänker fel, vansinnigt fel, vid dessa ögonblick. Då hjälper det att nypa mig själv i armen. Att sedan därefter försöka gräva djupt in i mig själv och sedan ställa den grundläggande frågan: ”Varför fotograferar du Terje?” En lätt fråga att ställa, jag vet – men samtidigt så väldigt svår att besvara. Svaren har dock hittills kommit rätt snabbt, som tur är! Jag vet ju redan att jag alltid fotograferar för min egen skull. Jag är ute i naturen för att göra mina egna bilder, inte andras bilder! Jag gör aldrig bilder för att göra andra nöjda…

Att arbeta med fotografisk bild är för mig ett sätt att leva. När jag tänker efter och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt, en del av mitt liv.
Christer Strömholm

Vad är det jag vill berätta? Hur mycket har jag att berätta? Hur mycket mer har jag att berätta? Vad är viktigt för mig att förmedla i mina bilder och hur väljer jag att förmedla detta? Vilka är mina egna mallar i mitt bildskapande?

"Blåsippor”
Ängelsbäckslund, Skåne 2001

"Blåsippeskog”
Lugnesjön, Hälsingland 2005

För mig är detta ganska elementära och nästan till självklara frågeställningar – det är en process jag ständigt går genom i mitt bildskapande. Men jag har märkt att det kan vara svårt att förstå detta för andra fotografer, kanske mycket för att processen är svår att förklara. Eller så kan det vara så enkelt att vi ofta förhåller oss till andra fotografer, som vi förhåller oss till oss själva och de egna rutinerna. Det kan vara svårt att tänka annorlunda och se andras perspektiv. Som naturfotograf har jag haft svårt att riktigt få gehör från just andra naturfotografer. Naturfotografi har så väldigt lätt för att bli slätstruket – vi håller oss inom de gängse normerna…

Mina bilder är jag, och jag är mina bilder!

Jag väljer att kalla mig för naturfotograf, istället för enbart fotograf. Mest för att det bättre identifierar mig och mitt perspektiv till verkligheten. Jag söker oftast efter motiv i naturen, men svaret är inte så enkelt. Mitt fotograferande handlar ju om mer än enbart motiv…

Fotografi handlar för mig inte om att fånga eller registrera motiv – det handlar mer om att förmedla tankar och funderingar.

Det är aldrig för sent att utvecklas, det är aldrig för sent att förändras. Jag har ju upptäckt att ju mer jag kan och lär mig i mitt bildskapande desto mer upptäcker jag att jag behöver lära mig. Utvecklingen i mitt bildskapande handlar ju inte om att lära mig nya saker, eller för att bli bättre på kamerateknik eller bildteknik. Det handlar mer om att mitt livsperspektiv är under ständig utveckling och förändring. Det blir alltid nya bilder! En blåsippsbild från 2005 kan aldrig bli som en blåsippsbild från 2002. Jag är en annan fotograf idag, då jag är en annan människa. Jag blir äldre och får andra perspektiv, andra värderingar. Bilderna blir inte nödvändigtvis bättre, det är inte det väsentliga – bilderna blir annorlunda eller rentav mer ärliga…

”Trollsländans rike”
Pennebosjön, Halland 1988

”Silvertärna”
Enskärsorn, Hälsingland 2005

Det som var facit för mig förra året, känns inte rätt idag. Det jag vidhöll som enda vägen till ett bra resultat sedan tidigare, har fått flera möjligheter idag. Jag har blivit något av en expert på att bryta mot de egna normerna, mot mina egna regler…

Jag är en bildskapare som alltid befinner mig på gränsen och ständigt går över – jag går ständigt ur min egen mall!

Sommaren 2002 flyttade jag till Söderhamn och Hälsingland. Då hade jag under 15 år bott i Ängelholm och Skåne. Plötsligt kom jag till ett helt annat landskap, en annan natur, andra djur och växter, ett annat ljus. Till en början var jag rätt vilsen, jag kände att det var svårt att börja fotografera. Jag visste inte var jag skulle börja eller var jag skulle fortsätta med mitt fotograferande. Däremot visste jag redan från början att allt skulle bli annorlunda.

”Impression”
Hylströmmen, Hälsingland 2005

”Kvarglömt”
Marma, Hälsingland 2005

Jag måste känna det jag fotograferar – det visste jag sedan innan. Nu skulle detta bli tydligare än någonsin tidigare. Det tog tid att lära känna Hälsingland, att hitta fram till kärnan i hälsingenaturen – eller att hitta mig själv kanske… Vad som skulle komma att ske kunde jag däremot inte för min vildaste fantasi föreställa mig. När mitt bildskapande började komma igång igen, när det äntligen lossnade på riktigt, då upptäckte jag att jag hade gjort stora förändringar i mitt fotograferande. Det blev till och med den största förändringen jag någonsin upplevt under min karriär.

Som skapande fotograf måste du låta dig beröras av det du ser och känner.

Ärligt talat så trodde jag inte det var möjligt att förändra och utveckla sig så mycket, på så kort tid. Det handlade ju kanske inte om mer än ett halvt år, av stampande och grubblande.

”Lyrtorsk”
Hellesøy, Norge 2005

”Livet tog slut”
Söderhamn, Hälsingland 2005

Ju äldre man blir desto svårare är det att förnya sig, sägs det. Tror nog inte jag kan hålla med om det längre, inte med tanke på de förändringar jag nu gått genom under mina tre år hittills här i Hälsingland.

Mina landskapsbilder har fått ytterligare några dimensioner. Även när jag plockar fram och väljer ut bilder jag gjort sedan tidigare, så väljer jag idag ut andra bilder… Mina djurbilder har fått en annan atmosfär i sig, i mitt personliga tycke så ser jag en atmosfär i mina djurbilder idag som jag självkritiskt saknade innan.

Svartvitt har också kommit tillbaka. Under mina första 3-4 år som naturfotograf arbetade jag nästan uteslutande i svartvitt. Under perioder kändes det som om jag nästan bodde i mörkrummet… Idag är 1/3 av mitt fotograferande i svartvitt.

”6 juni”
Söderhamn, Hälsingland 2005

”Fiskargubben”
Kuggören, Hälsingland 2005

Människan har också blivit ett vanligare motiv för mig, även om jag fortfarande och kanske mer än någonsin är naturfotograf…

Konsten är någonting som kommer inifrån människan – det finns ingen färdig konst att hämta från naturen.

En annan väsentlig förändring ser jag i mitt fotografyrke. Företaget som jag driver tillsammans med min hustru Malin har fått en ännu tydligare kommersiell inriktning. Detta trots att fotograferandet utvecklats ännu längre mot en alltmer personlig eller konstnärlig riktning.

Jag skulle aldrig välja att fotografera om jag inte får ha en djupare mening med mina bilder. Detta är idag viktigare än någonsin! Jag måste känna ett djupare engagemang i bildskapandet, jag måste känna att jag har något att berätta. Mina bilder är aldrig tomma och de får aldrig bli tomma…

”Norsk dramatik”
Gudvangen, Norge 2004

"Vråkdimma”
Halland 1989

Titta gärna på mina bilder, men inte enbart på motiv och ljus! Att bilden visar ett fjällandskap eller en ormvråk är mindre viktigt. Vad förmedlar bilden, som bild? Vari ligger symboliken, ligger det ett personligt budskap i bilden? Visst är det naturbilder, men de är mer än så! I mina bilder berättar jag om mitt liv för andra, om livets olika skeenden. Och jag är definitivt inte feg, jag berättar alltid rakt ut från hjärtat. För de som vill se eller lyssna!

Fotografi är inte en fråga om att ta bilder – det handlar om att se.

Ett motiv kan förmedlas på lika många sätt som det finns olika fotografer. Sedan utvecklas vi som fotografer, vi utvecklas och förändras som människor. Detta ger ytterligare en stor mängd olika bildmöjligheter på varje motiv. Varför tror då fortfarande så många fotografer att det är motiven som skapar bilderna? Att om motivet bara är tillräckligt speciellt, då blir också bilden bättre…

Naturen är enbart källan till bilderna, men bilderna kan aldrig bli naturen. Bilderna förmedlar inte naturen i sig, de har ett eget liv. Ett liv som fotografen valt att förmedla. Det är fotografen som gör bilderna, inte naturen!

”Vattenglöd”
Hylströmmen, Hälsingland 2005

"Nattljus”
Svartvik, Hälsingland 2005

Varje fotograf har sina egna fingertryck i bilderna, men många vet tyvärr inte om detta. I värsta fall kan många utveckla sitt fotograferande från sig själv in mot en väg där man mer fotograferar för andra. Att man mer gör bilder andra redan gjort – än att koncentrera sig på de egna bilderna som man alltid har med sig. I min kommande bok ”Min plats i ljuset” försöker jag fördjupa mig ännu mer i detta; varför jag är jag – och varför jag gör som jag gör.

Om vi verkligen förstod hur mycket våra bilder berättar om oss själva – då tror jag många inte hade vågat fortsätta med att fotografera. Eller vågat analysera andras bilder!

I ljuset ser vi spåren av oss själva.
Hans Alenius

Det finns mer i bilderna än det uppenbara… Motivet, ljuset, skärpan eller oskärpan, tekniska eller olika avancerade bildlösningar. Vi är många som stannar där, i det egna bildskapandet eller i hur vi bedömer andras bilder. vi är få som vill eller kan se längre in i bilderna. Är det rädsla eller intighet som påverkar oss? Inte undra på att så många bilder påminner om andra bilder. Vi väljer att kopiera varandra!

”Öxarárfoss”
Þingvellir, Island 1995

"Trollskog”
Fläckberg, Hälsingland 2005

Jag kan aldrig bli någon annan, därför kan jag inte göra annat än mina egna bilder… Jag kan enbart vänta in förändringar i mig själv, förändringar i livet. Sanningen i mitt bildskapande ligger inom mig själv – enbart där finns vägen till det egna, till det unika. Jag fortsätter på min väg – utforskar, utmanar, töjer gränserna, går över gränserna – det är JAG!

Under det senaste året har jag även blivit mer digital i mitt fotograferande. Numera gör jag 1/3 av mina bilder med digitala kameror. Men det är en parentes i sammanhanget – det handlar ju bara om teknik… Det jag skrivit om i denna artikel handlar ju om så mycket mer; om bildskapandet, om förändringar, om livet i stort – och spåren det sätter i bilderna. Mina spår, mina fingeravtryck!

Några viktiga böcker med subjektiva naturbilder:
”The Creation” – Ernst Haas. Penguin Books 1976. ISBN 01400.42849
“De tolv årstidene” – Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen. Wennergren – Cappelen 1990. ISBN 82-7319-067-6
”This Land, This Beauty” – Shinzo Maeda. Graphic-sha Publishing 1987. ISBN 4-7661-420-X
“Seasons” – Paul Caponigro. New York Graphic Society Books 1988. ISBN 0-8212-1703-8
“Entering The Grove” – Gary Braasch. Peregrine Smith Book 1990. ISBN 0-87905-302-X
“Mountain Light” – Galen Rowell. Sierra Club Books 1986. ISBN 0-87156-761-X
“Nordtegn” – Joakim Eskildsen. Finland 1995. ISBN 952-90-96465-9
“Allen – bilder av ljus och mörk ensamhet” – Anders Geidemark. Innblástur 2004. ISBN 91-631-5899-X
”Metsä Liikkuu” – Juha Suonpää. Swamphead Oy 1994. ISBN 951-97085-0-2